Powerbits 2.0

Kära dagbok,

Efter att ha spenderat en intensiv vecka i London så kom jag hem i helgen och började ta mig igenom veckans digra filmskörd. Jag beslöt mig för att börja med att titta på filmen Sisters, dels var omslaget med ett gammalt fotografi på två flickor som går och håller varandra i händerna väldigt attraherande. Och sedan var ju Chloë Sevigny med, du vet Hollywoods största kvinnliga stilikon vars enda nackdel är att det är så förbenat svårt att hitta de där två prickarna på tangentbordet när man ska skriva hennes namn.

Extra intressant är det ju förstås även för att filmen är en remake på en Brian De Palm-film från 70-talet. Palma kan ju sina grejer med förvirrade identiteter, snygga sexscener och psykologiska undertoner.

Filmen handlar om journalisten Grace som genom ett fönster råkar bevittna ett mord som inträffar på fjärde våningen i ett hus. En kortklippt attraktiv kvinna hugger en stackars läkare till döds. Men när polisen väl kommer till platsen finns det inte en antydan till lik eller våldsbrott och Grace får finns sig i att bli misstrodd.

Hon fortsätter dock sina efterfrågningar på annat håll och lyckas koppla mordet till Dr. Philip Lacan, en skum läkare (eller var det psykiatriker?) som är i maskopi med kvinnan som bor i lägenheten där mordet begicks. Kvinnan råkar dessutom vara lite mental instabil och vi får tidigt veta att hon en gång var en siames. Ja alltså inte en katt utan hon satt ihop med sin syster som nu ingen verkar veta var hon håller hus efter seperationen.

Sisters är en oerhört förvirrande film som känns väldigt europeisk i både filmspråk och handling. De tre första gångerna när jag helt tappade bort mig i handlingen och logiken tog jag själv på mig skulden men när det inträffade i princip varje scen var det bara till att inse att manusarbetet i filmen är fullständigt barockt katastrofalt hej-kom-och-stryp-mig-med-en-majssnok-dåligt. Faktum är att logiken och luckorna är bland det värsta jag sett på många år. Ja du kan tänka dig att jag blev moloken när jag kände åt vilket håll det lutade.

Något annat som fullständigt havererade i filmen är skådespelet, de bägge rutinerade Chloë Sevigny och
Stephen Rea ser ut att lida helvetets alla kval när de levererar sina repliker och ibland blir det nästan parodiskt. Lite bättre går det för Dallas Roberts som ju är en L Word-favorit hos mig.

Filmen har faktiskt varit ganska trogen De Palmas original vilket dock inte hjälper ett dugg eftersom filmerna tar skilda vägar i nyckelscenerna. Till exempel så har den här remaken hittat på ett helt eget slut som blir ett riktigt magplask. Hade De Palma varit död så hade han vridit sig i graven, nu tar han sig nog bara en rejäl sup av sin finaste whisky.

Nåväl, nu väntar andra och förhoppningsvis mer givande filmstunder. Tack för att du lyssnat. Som vanligt.